Karma?

Jag som startade mot Åland i god tid.
Jag som inte skulle stressa och behöva köra rally på vägarna.
Var gick det fel? Jo, 50 km söder om Raumo. Där fick ena framdäcket för sig att släppa iväg en smygare, så det var bara att rulla in på en grusväg och svära högt.

Först ringde jag pappa och sa att jag hade fått punktering.
Sen ringde jag Kikki och sa att jag hade fått punktering.
Sen uppdaterade jag statusen på Facebook.
Sen ringde jag Sabina och sa att jag hade fått punkterning.

En halvtimme senare, eller många svordomar, åländska bilar som kör förbi och någon tår senare ger jag upp. Jag får inte bort reservdäcket som finns under bilen. Jag stannar en traktor, nervös för att inte kunna kommunicera med chauffören. Jag hade repeterat några finska fraser tyst för mig själv, men när gubben hoppade ut och babblade på i någon för mig okänd dialekt kom jag av mig. Men det löste sig. Jag fick hjälp även om jag säkert uppfattades som väldigt oartig och otacksam med mina "mmm", "kyllä", "en" och ett "kiitos" i slutet.

Som om inte det vore nog uppstod nästa problem när jag kom fram till färjfästet i Pargas och skulle över till Nagu. Då är bilkön lång och jag blir den första som får stanna kvar på kajen när färjan åker fullastad iväg. Snart inser jag att jag inte hinner i tid med färja 2 för att komma i tid till färja 3 och då gör sig paniken påmind igen. Några samtal och tårar senare har iaf färja 3 lovat att vänta på mig.

Jag hoppas att det här inte är det man kallar karma. För vet ni vad? Även om det oftast ordnar sig till slut så orkar jag inte ha det så här längre!